|
Reviews: |
|
|
 Band:
Mordichrist
Titel: S/T
Antal låtar: 4
År: 2004 [Danza Ipnotica Records]
Betyg: 8/10
Recensent: www.throneofmetal.com |
|
Mordichrist, som inkluderar vokalissan/bassisten Nenia och
gitarristen Chaq Mol (Även Dark Funeral), har hållt på med sin
morbida och perverterade black metal sedan år 2000. Deras första
demo släpptes 2001 och sedan dess har även två andra demoskivor
hunnit spelas in. Den 10" jag just nu håller på att recensera är en
samling med låtar från varje demo.
Kanske inte den maffigaste "samlingen", endast 4 låtar, men det
var nog inte meningen att det skulle vara en samling heller. Sången
är helt sjuk, musiken är helt sjuk, allt är helt sjukt, till och med
bilderna på bandet. Jag vet att jag nu har upprepat hur sjuk denna
platta är, och det står jag fast vid, men det hindrar den inte från
att vara så sanslöst bra som den faktiskt är. Nenias ångest- och
hatfyllda sång ger den personliga prägeln som skivan har. Musiken
kan verkligen frambringa känslor som sätter lyssnaren i det
emotionella stadiet där man kan njuta som mest av musiken.
Så köp nu denna toppen platta, och agera snabbt, för den finns
bara i 500ex! |
|
|
 Band:
Mordichrist
Titel: The Blood Rise
Antal låtar: 3
År: Self-financed, 2004
Betyg: 6.5/10
Recensent: Vincent Eldefors [www.tartareandesire.com] |
|
There are few female fronted black metal bands in the world today
but Sweden's Mordichrist is one of them. This band became more or
less well known to a wider audience in the summer of 2003 as their
guitarist Chaq Mol (real name Bo Karlsson) joined the Swedish black
metal veterans Dark Funeral to replace Matti Mäkelä. This is the
band's third demo which was recorded in December 2003. I have not
heard the two first demos but I assume that they have moved forward
since their early days. Mordichrist play what I would refer to as
doomsday black metal, rather typical early to mid 90s Swedish black
metal with hints of depressing doom metal. The mixture tends to turn
out well for most of the three songs although the second part of
"Immemorial" might be the future cure to insomnia. Other than that
Mordichrist pass the exam nicely. No top grade but a decent black
metal demo and a good, clear enough production. I especially
appreciate Nenia's attempts at sounding like a true witch from hell.
No Ihriel (Peccatum) here but a follower of the blackest of paths. |
|
|
Band:
Mordichrist
Titel: The Blood Rise
Antal låtar: 3
År: 2004
Betyg: 7/10
Recensent: Jonn Jeppsson [http://www.metalcentral.net]
|
Dödsskräck vet alla vad det är, men skräckdöds -
finns det? Jag har inte en susning om vad MORDICHRISTs musik
egentligen handlar om - omslaget till denna demo ser lite
b-skräckisaktigt ut, men det är också enda ledtråden - men det låter
som om illgärningsmännen Nenia (sång), Chaq Mol (gitarr och bas)
och, eh, Stefan Olsson (trummor) vill lura med lyssnaren ut i den
där skogen där "Blair Witch Project" spelades in och skrämma skiten
ur honom.
De tre låtarna är i sig inte särskilt minnesvärda, men stämningen de
frammanar är härligt mystisk och illvillig. Det hasande zombietempot
och de kusliga slingorna i "Immemorial" får det att låta som om
musiken spelats in i ett förfallet spökhus och inte Subsonic studio,
medan den maniska kväksången är det som lyfter mangliga "Blacken
Bless". Avslutande "World of Shades" låter allra bäst med snygga
slingriff som varvas med tyngre partier och hemlighetsfullt viskande
sång. Som extra bonus finns det inte en enda keyboard inom hörhåll.
Så vad väntar du på? Ta på dig hockeymasken, starta motorsågen och
digga!. |
|
|
Band:
Mordichrist
Titel: The Blood Rise
Revew by:
Nihilistic Holocaust
|
|
Black metal the Norwegian way with the bassist of DARK FUNERAL. The
whole sounds better and more professional than many crap black metal
demos! On a musical point of spike, it could be comparable to some
old DARK FUNERAL (Fast blasts and semi melodic riffs) or MAYHEM
(Blasting parts or strange slow/ mid placed moments). Some slow/ mid
placed riffs sound strange, kinda like MAYHEM (Grand declaration of
war) or VOÏVOD, a will to sound original is there, but MORDICHRIST
only sounds strange. The vocals tend to follow those of Attila (or a bit of Maniac-
last releases) with more or less success. (It happens to sound
strange as well as too soft and lacking of dementia).
Even if some nice sounding riffs and not so bad ideas are there,
there's nothing much memorable or ass-kicking. A melting of
everheard ideas coming from different kinds of music resulting in a
more "original" decent mixture. Just decent fast Black metal with
few strange influences.
|
|
|
Band:
Mordichrist
Titel: The Blood Rise
Revew by: Dennis Tencic/Slavestate Magazine
§§§
|
|
Stockholmarna Mordichrist levererar här sin tredje demoinspelning.
Bandet kan beskrivas som black metal med stänk av doom. Musiken i
sig är väl kanske inte så där värst nyskapande men något gör att
"The Blood Rise" sticker ut lite extra och det är sången. Vokalissan
Nenias sjuka röst är gymt cool och ibland när hon väser får jag
faktiskt kalla kårar längst hela ryggraden. Det låter helt bisarrt!
Mer sådant tack. Tyvärr är produktionen lite för grötig och det drar
ner helhetsintrycket. Om Mordichrist spelar in ytterligare en demo
så hoppas jag verkligen att de lägger ner några extra kulor på
inspelningen. Det skulle de verkligen tjäna på. Men förhoppningsvis
kan de kamma hem ett skivkontrakt och på så sätt få en schysstare
studiobudget. |
|
|
 Band:
Mordichrist
Titel: Hatred On Repeat
Revew by: Marcus Grahn/Close-Up Magazine
|
|
Mordichrist tar det betydligt lugnare. "Hatred on
repeat"[VI/cd/2/50:-]är kolmörk deppmetal med en kittlande
domedagskänsla. Lite mer koncentration i framförandet vore
önskvärt-i de slöaste doompartierna käns det ibland för
osymetriskt-fast det är en petitess. Stockholmstrions kusliga
slowmotionmetal passar, för att ta till en klyscha, perfekt i
vintermörkret. Klart man sätter den på repeat. |
|
|
 Band:
Mordichrist
Titel: The Root Of The Embryo
Revew by: Jonas Granvik [Close-Up Magazine]
|
|
Efter det (Sorry) ökentråkiga introt "Sahara" lossnar det för
Mordichrist. De resterande tre spåren på nollåttatrions
självbetittlade historia[VI/CD/4/30:-]består av cool och
stämningsfull dyster metal. Vokalissan Nenia (även bas och keyboard)
låter lagom elak. Det finns personlighet i rösten, ibland blir dock
de teatraliska tendenserna en aning störande. Även musiken har en
egen prägel, fast starkare refränger efterlyses. Ett framtidslöfte,
helt klart |
